Krönika: Som en familj vänder vi trenden

Djurgårdsfamiljen går på knä och många Blåränder är uppgivna. Frustrationen måste dock kanaliseras på rätt sätt och användas till något positivt. Vi måste lägga fokus på det som identifierar oss Djurgårdare och tillsammans vända trenden.

Efter en rolig säsongsinledning har vi Djurgårdare bl.a. överösts med konstiga uttalanden, en sällan skådad säkerhetsskandal och ett bråk mellan hockeyns och fotbollens ledarprofiler. Djurgårdsfamiljen går på knä och alla hopade problem har naturligtvis smittat av sig på allt från supportrar till kanslipersonal och spelare. Det finns en hel del problem som vi måste gå till botten med och reda ut, men detta görs inte över en natt.

Det är var mans rätt att vädra sitt missnöje när saker och ting går under förväntan. Det finns dock en rad olika sätt på vilka man kan kanalisera sin frustration. Att skälla på spelarna när det går knackigt är inte alltid den bästa lösningen, framförallt inte nu. Tvärtom så anser inte jag att några av ovan nämnda problem kan härledas till grabbarna i laget. Däremot har spelartruppen också tagit stryk av den senaste tidens karuseller. Att atmosfären i truppen blir därefter är bara naturligt och den förbättrar inte vi supportrar genom att överösa spelarna med än mer negativ energi.

Dagens problem har inte sina rötter i truppen. Gulden 2002 och 2003 kom naturligtvis till stora delar tack vare en utomjordiskt grym startelva. Men det fanns en övervägande anledning till att viljan att vinna hos spelarna överglänste rädslan att förlora. Föreningen genomsyrades då av en positiv anda som inhyste självförtroende hos alla delar av Djurgårdsfamiljen. Den andan måste vi hitta tillbaks till.

Europaresorna är allt som oftast höjdpunkten för oss supportrar. Naturligtvis så även i år nu när Tallinn hägrar vid månadens slut. Varför är det så? Bortsett från ett ofta nytt och intressant resmål så innebär dessa äventyr att Familjen sluter sig samman, umgås, festar och har kul. Stämningen på dessa matcher blir också därefter. Mycket sång, bra drag och alla positiva aspekter med vår supporterkultur får sina utlopp oavsett resultat i matchen. Det är en upplevelse att längta efter och ett minne att bevara.

Vi ska inte behöva åka utom landets gränser för att få uppleva en sådan atmosfär, den kan vi skapa när som helst, varsomhelst, bara viljan finns. Det är dags att knyta näven i fickan! Vi måste inse att det finns ett ljus i tunneln, men det kommer ta tid för oss att nå dit fram. Under tiden kan vi inte låta familjebanden kollapsa. Är det några som ska ta ansvar och sätta stopp för denna neråtgående spiral så är det vi, Djurgårdsfamiljen tillsammans.

Vi som supportrar kan inte vara beroende av uppradade guld för att ha kul i samband med matcher. Kravbilden måste skapas efter rim och reson. Det finns många aktiva som följt DIF i ur och skur sedan 60-talet och inte stannade de kvar under trettio år av mer eller mindre sportslig misär om det inte fanns något speciellt som höll dem kvar.

Redan innan torsdagens kvalmatch mot FC Flora på Råttis kan vi se till att vända den negativa trenden. Vi får sluta ta oss själva på för stort allvar, återfå lite av ironin med vårt supporterskap och inse att vi inte är bättre än åtta i Sverige just nu. Om valet står mellan att skratta eller gråta så väljer jag att skratta. Dock vill även jag minnas att det varit värre, men skit samma, vi é DIF! Låt oss i denna mörka stund visa varandra, men framförallt spelarna vårt stöd och vår förståelse för den situation vi alla befinner oss i. Då ska ni se att vi tillsammans plockar Flora av bara farten.

Samba Djurgår'n!

Magnus Öhrman
Ordförande, Järnkaminerna Stockholm