Det är inte roligt kan jag tala om, att inte veta riktigt hur man ska bete sig. Om man ska gå lite närmare eller om man helt enkelt ska ta och backa lite. Så man får lite yta att andas på, men det har ju alltid en betydelse hur man vänder på perspektivet. Det är alltid så komplicerat att tänka ett steg längre. Så att man får ett försprång liksom, det är det man hela tiden strävar efter dock. Att ligga steget före.

Det var lite allmänt skitsnack bara.. men iaf så fick ett samtal som kom in igår kväll mig att tänka på en hel del saker. Det var liksom som ett "Wakeup Call" jag fick insikt om att det är faktiskt en hel del saker man bara tar förgivet. Som t.ex. kompisar och familjen. Man räknar bara med att de ska stå där när man behöver det. Men när man beter sig som ni gör, alltså nu syftar jag inte på att ni som mina kompisar utan ni som beter er som idioter mot era vänner. Det är ni som måste tänka efter, vad händer egentligen den dagen då ni står där ensam, bara för att ni haft ett bråk, eller meningsskiljaktigheter. Det är liksom ingen stor grej att bli ovänner för. Och när man som jag står bredvid och ser på när ni riktigt slår ihjäl eran vänskap över en sådan töntig sak. Så kan man som utomstående inte annat än skratta åt hur sjukt töntigt det är.
Nu vill jag inte heller att någon ska ta åt sig av detta och se det som att jag hackar på att ni gör något fel. Alla bråkar ibland det är något vi aldrig kan komma ifrån. Men att bli vänner är något som folk ofta glömmer.

Så ta tummen ur arslet och säg som jag!

Älskar min familj, släkt, vänner osv.

Det känns mycket bättre då!

/Felix