Jag blir förbannad när jag tänker på allt du gjort, blir förbannad på mig själv för vad jag har gjort. Jag ångrar allt fast jag inte borde. Jag hatar dig för att du påminner mig om mina brister. Men ingen är perfekt, har aldrig varit så. Så egentligen så tänker jag hela tiden på hur det kan bli bättre. Jag är falsk, tack jag vet men du är inte perfekt heller satt stick. Eller vänta hur var det nu..

Ååååh jag skulle bara vilja skrika ut hur det egentligen känns men jag vet att vetskapen skulle såra för många. Men saken är den att just nu känns det som om det finns en del personer så borde få veta vad jag vill, vad mitt hjärta vill, vad jag känner. Men ni kan fortsätta låtsas som om ni bryr er, för jag vet att så är det inte. Och nej jag har inte depressioner men jag vet inte riktigt vart jag har lagt mig själv. Jag kan inte hitta tillbaka iaf, och nu verkar det vara försent:))

Men det finns endast 1 person och sluta hoppas att ni ska få veta något just nu!

PS: Fråga inte, det är bäst så!