Ja som rubriken lyder så har jag alltså ett beroende som är ganska olikt massa andra beroenden. Jag har alltså Musiksyndromet vilket innebär att jag är beroende av musik i alla dess fomer. Det finns ingenting som är så skönt att upptäcka en ny låt som bara är sådär härlig att man kan lyssna på den om och om igen. Det är kärlek till någonting det, men det kanske också vara jobbigt. Exempelvis så kan jag inte åka buss, bil, tåg eller något annat transportmedel utan att lyssna på musik. Men det kan ju också vara bra, för då går det alltid lika snabbt att komma fram.

Jag lyssnar på musik på jobbet, hemma, ute, inne ja i princip vart som helst, när som helst. Men nu är mitt problem att jag inte har så många som delar samma intresse. Förvisso så finns det personer exempelvis som Therese som också missbrukar musikens former och har en ganska okej musikstil. Vilket är bra, för då kan jag slå på musik hemma när som helst i princip.
Sedan har vi också Saasta som delar samma gengre i stort sett i alla fall. Men visst finns det musik som han lyssnar på som jag inte diggar och virse versa. Men jag menar det är fantastiskt egentligen när man tänker efter om hur mycker gemensamt man kan ha i en sådan sak som musik.

Musik = kärlek, njutning.